johannahelenas

Eftersom det var Albins 25-årsdag igår firades det med en utsökt middag och alldeles för mycket vitt vin (bidrag från Mandy som åkt hem). Erik bjöd oss till sin Hallandskorridor där en flaska rött öppnades på värsta tänkbara sätt, av Albin med en vitlökspress. Hur man kan komma på den tanken går att läsa på www.dafortodaso.blogg.se. Som en konsekvens av detta fyllebeteende har vi nu alla vinfläckar på kläderna och kökstaket ser ut som om det begåtts ett mord där. Ska påpekas att jag kom in på nationen genom att klättra in genom ett öppet fönster med en blombukett till Erik. Att få göra det oväntade lite busiga förgyller en kväll som denna. Efter några timmar gick vi ned för att dansa för 40 kr. Med tanke på vad som komma skulle hade jag aldrig betalat denna summa för att förlora snygga dyra saker till ett värde av flera tusen kronor. På något sätt har jag förlorat mina älskade Fendi-solisar, mitt baklyse och min rosa i-pod. Glasögonfodralet och hörlurarna är kvar. Det som irriterar mig mest är att jag valde att cykla till Albin med solisarna på. Jag tänkte verkligen igenom beslutet att cykla snyggt och bekvämt eller offentligt och osäkert. Men som min förnuftiga vän Jenny säger som tröst (hon älskar solglasögonen lika mycket som jag förövrigt): Man kan köpa nya solisar, däremot går minnen inte att köpa för pengar. Idag har jag kräkts tre gånger. Första gången var det med en len smak av turkisk yoghurt, andra gången med en strävare smak av Fun light och tredje gången bara vatten, vatten, vatten. Jag känner mig som en fontän med bästa sprutförmåga. Om man mår illa på det här sättet när man väntar barn i nio månader, Forget all about it! Vad jag har fått i mig utan att kräkreflexerna gjort sitt jobb: 500 gram jordgubbar utan smak, en liten Grandiosa-pizza, en halv liter cola light, gurka med salt, lite chips. Sist men inte minst glass. Här kommer historien om kvällsshoppingen på Hemköp. Jag vinglar ut genom dörren med ena handen på magen och den andra i ett hårt grepp om mobilen redo att ringa 112 samt plånkan under armen. Väl inne bland den vanligtvis lockande maten håller jag på att krocka med alla levande varelser. Jag funderar starkt på att gå in genom utgången för att köpa en plastpåse utifall att jag skulle behöva volmitera. Snål som jag är gick jag direkt på det jag var där för mest. Carte dor´s Mascarponeglass med röd god sås och nötter. En kvar och jag springer fram tills min mage säger till att det är för mycket rörelse. Jag saktar in, sliter upp frysdörren och glömmer bort mina Fendi för en minut. Efter allt som hänt känns det som att ju mer som går snett, desto roligare har man. Och gissa om jag haft roligt...