johannahelenas

Kista galleria är för övrigt wunderbar, eller ska jag säga min habibi. Öppet till nio, och man känner sig som utomlands, och då lite längre bort än Europa. Båda pillade på Moncler inne på Jackie och båda grät under 6 & the city. Klockan halv ett på väg hem, efter att ha tagit sista bussen till Mörby, går vi till Danderyds Sjukhus medan Jenny pratar med sin mamma i telefon. Under broarna hör vi två dova smällar. Det blir tyst i några sekunder, sen hör man en tjej skrika hysteriskt. Är det en slagsmål, pistolskott, blod? Nu bultar hjärtat och adrenalinet pumpas med. Jenny vill inte gå upp till bussarna där allt utspelar sig men jag fortsätter för att hinna med sista nattbussen hem. Sekunder senare höjer en man sin röst och låter mer än upprörd. Är det en våldtäkt tänker vi. Nu är Jennys röst i falsett och ber mig att vända om. När vi återigen får höra dessa gälla skrik vänder vi på klackarna och trippar så fort handväskorna tar oss fram bakåt helt enkelt. Fnittrandes nervöst, livrädda, lägger Jenny på i sin mammas öra och jag ringer min för att få henne att hämta oss levande så fort hon bara kan. Jenny säger att vi borde ringa 112 och jag väser tillbaka att hon är en jävla Dramaqueen. Hör till saken att jag själv föreslog samma sak sekunder innan, men nu var jag rädd och hasplade ur mig en massa dumma saker. Vi ringer i allfall och får reda på att det har skett en trafikolycka. Det börjar åter igen regna. Sen öser det ner. I bilen med mamma ber vi henne åka förbi så vi får se scenen. Mamma vars hjärta redan bultar av rädsla när vi ringde henne dramatiskt kör lite över heldragna linjer och inte förbi. Jenny och jag trycker våra trynen mot den blöta fönsterrutan. Vi vill ha mer av det som får oss att känna oss så trygga i bilen. Jag skriker och gormar: "Kör tillbaka!", då mamma svänger av mot Näsbypark lite ilsken, upprörd och mumlandes något om oss två som hyenor.