johannahelenas

Det finns vissa människor som har det. Det där lilla extra. Den här gången rör det sig om en personlighet utöver det vanliga med knalliga jeans.
Det började över en söndagsmiddag med gemensamma kompisar, då med en mössa som fixades till för den perfekta snedheten samt mycket "Hursa?". Det enda jag kunde tänka på var hur detta skulle sluta. Sen fick jag syn på cykeln med färgat snöre utan någon specifik funktion, bara för att den ska kunna kännas igen. (Cykeln i sig är det enda exemplaret i Lund för övrigt.) När man hör honom prata märker man vilken skånsk energiboll man har att göra med. Tittar man på honom kan man tydligt se hur full i sjutton han är, framför allt då han sitter med ena benet över det andra. Äter man middag med honom över ett, två eller tre glas vin märker man vilken förtjusande människa man har som vän. Det blir ju heller inte sämre då han hjälper en att sätta sig tillrätta vid bordet.
Sen kom det. "Movesen" på dansgolvet en lördag. Då sa det bara klick. Det är så här det ska vara. Det är så här en människa ska eller borde vara. Sig själv.
Det är ofta det svåraste för en människa. Att våga vara sig själv. Varför är det så läskigt? Det finns ju ingen som kan komma på en med att fuska. Man vinner ju bara äkta kompisar.