johannahelenas

Var på konfirmation igår. Jag, pappa och min gudmor. Det var inte första gången jag saknade mina systrar men det kändes väldigt tomt och ensamt att vara äldst av alla barnen. Bara en massa småttingar som var ledsna för de precis vaknat. Det hade varit roligare att ha Carin suckandes, småsnackande, ätandes nötter bredvid. Eller för all del Maria som skulle tagit tagi kjolen och sparkat av sig klackarna och lirat fotboll med småpojkarna. Jag klarar mig socialt bra, men åldern spelar roll i längden. Efter att ha konverserat i fyra timmar var jag helt slut. En man jag hälsade på, ni vet en sådan man inte känner igen alls, men som precis vet vem man är och har sett en när man var liten, utbrast det första han gjorde innan jag hunnit presenterat mig; Du är så lik din mamma! Efter 22 år har jag börjat inse att jag inte kan göra så mycket åt saken längre. Det är bara att inse fakta. "Gör om gör rätt" fungerar inte i alla lägen.