johannahelenas

Igår drog jag och Albin till Malmö. En underskattad stad från min sida. Jag ska inte berätta om alla mina fördomar. De är för många.
Solen sken och det obefintliga ozonskiktet släppte igenom alla strålar och gav mig solsting, fräknar och ett fantastiskt humör!
Butikerna, rabatterna, arkitekturen och restaurangerna var allt över förväntan.

Lunch calzone och korv spanandes Malmös egen maffia i orange Lamborghini.
Shopping på HM, Indiska, HM och Marty ( Ralph Lauren keps ). Varför kan jag inte lära mig att handla några få dyra saker i stället för många billiga? Det är sådan jag vill vara men jag är någon annan. En krims-krams-brud helt enkelt.

Albin som egentligen ska spara sina pengar till NYresan i sommar, kunde inte låta bli ett par mörkt ärtgröna stuprörsjeans. Skitsnyggt till hans vita skor med orange skosnören!

Jag lurades av min kortsiktiga lyckokänslan, av att handla på torget, att köpa massa citrusfrukter till ett högt pris. Men det kanske det är värt när man får njuta för stunden?

Middag på McDonalds skämmandes bredvid Albin som säger till trängandes Malmökids med häng på skarpen.

Väl hemma efter snoppscenario på tåget hade vi bestämt oss för att sätta igång med träningen. Halv nio sågs vi igen efter ett kort besök hemma för ombyte. Jag med bakiskänsla av all sol, lite vätska, mycket intryck och snabb fotgång.
Det var dags för box/boxning/boxing. På med handskar och upp med blå kuddar. Höger, vänster, sydost, sydväst. Hitan och ditan. Såklart kunde jag inte prestera. Jo. En sak. Skratt. Det enda. Mina magmuskler och sinne mådde mycket bättre efter den träningen. När jag hoppade kändes det som att hjärnan låg och skvalpade i huvudet. Jag hade alltså huvudvärk. Riktig sådan.

Slutsats:
Ibland kan det vara värt att komma ut lite även fast man kanske inte orkar. Ofta händer det något kul. I det här fallet var jag på så mycket bättre humör. Rent fysiskt var jag definitivt helt slut. Men min mentala livsglädje, den var på topp!