johannahelenas

Jag har tänkt medan jag suttit och ätit lunch. Kan mina konservöppnetankar handla om något mycket större egentligen? Är jag en sann perfektionist utan att för den sakens skull vara perfekt? Hur stort kontrollbehov har jag egentligen?
Här kommer ett exempel på något som hände för några veckor sen.

Jag ska laga middag till Lundtan-redaktionen. Jag och Amanda har varit och handlat mat och jag rör i grytorna medan jag fantiserar om hur det ska serveras. När det nästan är färdigt dyker Erik upp och vill också röra lite. Så trevlig och rolig som han är kan jag inte bara säga nej. Man vill liksom ha honom där för man blir på så gott humör av honom. Helt plötsligt gör han en grej som inte var enligt planerna ( han blandar fläsket med grönsakerna som jag har fräst var för sig ) egentligen spelar denna triviala händelse ingen roll, men jag får en sådan chock att jag praktiskt taget skriker till och hoppar jämfota på golvet. Vad håller jag på med? Jag börjar skratta och skämmas. Det här är ju pinsamt. Jag tror och hoppas att jag bad om ursäkt.
Jag, Johanna, snart 22 år gammal, reagerar som en fyraåring som inte får det hon vill ha i julklapp.

Problemet med denna situation var att jag inte styrde över mig själv. Kroppen gjorde som den ville. Det förstår väl vem som helst att man inte självmant ställer sig och hoppar jämfota gapandes bredvid den trevligaste göteborgaren.

Positivt: Jag är medveten om mitt beteende och kan därför göra någonting åt det.
Negativt: Jag har svårt att ändra mitt invanda beteende.