johannahelenas

Igår satt jag för en gångs skull på en studieplats och pluggade. Jag försökte i allafall. Jag var där. Det var det som räknades igår. På måndag börjar föreläsningarna. Då jäklar.
När jag kom ut från juridcum i ballerinas, skinnjacka och uppsatt hår, har det börjat regna. Johanna Fock bryr sig egentligen inte alls, men det har hänt något som gör att jag har börjat bli känslig för att behöva pudra näsan och sätta upp spännet ännu en gång. Jag fyller 23 inom en vecka. Jag måste börja tänka på mina handlingar.
Ståendes på trappan, utan att skämmas för att jag bara stod och inte gjorde något, bestämde jag mig tillslut för att gå till vänster mot mitt ärende (skånis). Efter tretton steg och lika många paraplyhållandes cyklister OCH gångtrafikanter senare vände jag på ballerinaklacken. Sprang mot stationen (där jag huserar) men vek av tidigare än jag borde. Jag såg en shoppingmöjlighet. Hemma har jag "bara" två paraplyer. Det ena är prickigt och det andra är randigt. De båda innehåller alla färger och eftersom gårdagens outfit innehöll endast lila, svart, turkos, blå och aprikosröd samt grå, behövde jag inte fundera länge innan djävulen övertygat ängeln om att gå in på lagerhouse och investera. Svarta paraplyer fanns det gott om, regnbågsliknande också. Jag föll för ett grått med volanger. Ett likadant som ovan fast med endast en volang. Jag bad expediterna agera modeller. De fick låtsas att det regnade i butiken och gå omkring. Det fanns ingen spegel, så jag slapp skämmas framför den. Tillbaka till juridicum där Nico fick ge sitt godkännande. Jag la min ipod på golvet och bad henne fota mig med paraplyet. När jag skulle visa hur hon skulle göra trampade jag sönder hörlurarna. Knaket var värre än en nacke som känns stel. Livrädd att någon skulle ogilla mitt nya skydd mot regnet som ej längre föll ner från himlen började jag gå i motvind. Varför ska man vara så osäker. Vad spelar det för roll vad folk tycker. Vem bryr sig om jag ansträngt mig för att matcha skor och paraply? Jag går och inbillar mig och triggar igång en inre oro, att folk bryr sig mer än vad de gör. Jag dömer mig själv så hårt som jag dömer andra. Fast poängteras bör att jag bara dömer första sekunderna, sen får jag en blixt som säger att alla försöker på något sätt se bra ut, vare sig de lyckas eller ej.