johannahelenas

Igår hade jag min sista lektion på arkitekturinstitutionen. Känns lite bättre att säga att jag läser en kurs just där än att avslöja kursens namn; Bild och rum. Kursen känns egentligen inte som en kurs, eftersom jag inte lär mig något. Eller det är faktiskt orättvist av mig att säga att jag inte lär mig något bara för att jag inte har någon litteratur. Jag har nog lärt mig en massa! Tre presentationer med kritik inför alla i klassen, workshops om tex färglära, vidga mina vyer när det kommer till kurskamrater, osv. Man lär sig alltid något. Dock behöver det inte vara på det "vanliga" sättet. På kursen läser en hel del killar. De flesta lite annorlunda. Annorlunda kanske på det sättet att de inte tar lika mycket oförskämd plats som jag är van vid. De är varken högljuda eller tar plats. De märks knappt. Men det finns en kille. Som träder fram varje gång. Eller jag ser och hör honom hela tiden. Jag kan bara inte slita mina ögon och öron från honom. Han är helt fantastiskt vacker. Jag försöker att inte titta på honom men ögonen vill inte lyda. Det är som om gravitationskraften har ändrat objekt. Om ögonen vore min kropp när jag hoppar och han vore jorden förstår ni. De vill inte stanna kvar i luften! Jag har funderat på om han tittar på mig om våra blickar möts hela tiden. Kan det stämma?
Något som får ner mig jorden ( eller får mig att stanna kvar i luften om vi ska vara konsekventa i bildligt talande ) är hans dialekt. Han talar norrländska. Jag säger inget mer.