johannahelenas

Jag blev två minuter sen igår. Domkyrkans klockor ringde och jag skyndade i takt. Vi gick till ett ölhak och satt i baren i tre timmar. Jag pratade i ungefär 2 timmar och 40 minuter av dem... Grejen är, om jag ska få försvara mig, att när det blir tyst så får jag för mig att det blir obekvämt för den andre och jag får för mig att jag hjälper till om jag hittar på något att prata om. Det kan bli om vad som helst  och jag gör tyvärr väldigt ofta bort mig i onödan i tron om att jag räddar en situation. Jag tycker faktsikt det är svårt och väldigt ansträngande att umgås med folk som inte tycker om att prata. Jag är van att avbryta och behöva hoppa upp och ner som Tiger för att synas. När någon sitter lugn och tyst och tittar mig djupt in i ögonen blir jag nervös och generad och börjar babbla. Men det betyder ju att det är jag som hjälper mig själv!?
Visserligen sa han att det var bra att jag kunde prata för att han inte gjorde det. 
Efter en hamburgare på McDonalds insåg jag att han var mäkta besviken på mig för mitt beteende och baktanke med träffen jag inte skulle ha avslöjat, (kommande reportage i Lundtan om den här dejten). Han var ännu tystare än tidigare och stod med armarna i kors och observerade mitt tuggande.
Känsla efteråt: skam. Tung sådan. Tänk vad mycket lättare jag skulle bli ifall jag kunde lära mig att hålla tyst.