johannahelenas

Jag vågar be att få tränga mig förbi det snygga tjejgänget på föreläsningen för att kunna sätta mig i mitten. De var hur trevliga som helst! De kanske inte var det snyggaste gänget i alla fall...

På väg till stan i konstiga kläder jag inte vände i dörren en tredje gång för att byta, cyklar en tjej förbi. Hon har min drömstil. En stil jag egentligen inte tvekar att visa upp. Det är bara ibland så lätt att köpa och tycka minst lika mycket om highstreet-fashion-modet. Ibland glömmer man vem man är. Jag är så mycket hon. Jag gillar att folk kollar på mig i lila strumpbyxor, indianstövlar och fjärilsväska (på ett classy vis).

I samma stund insåg jag också att man inte behöver ha det där sex and the city gänget för att vara lycklig. Man behöver inte äta brunch ute, man behöver inte gå på museum varje helg eller åka till de klassiska resmålen. Allt det här visste jag. Eller min hjärna visste det men inte mitt hjärta. Jag kan ibland bli så stressad för att jag inte gör som alla andra även fast jag inte vill. Nu känner jag mig lugn. Jag är jag och jag älskar det. Allt annat spelar liksom ingen riktig roll. Jag trivs med att vara jag. Jag till och med älskar det.

Jag älskar min musiksmak och är stolt. Jag blir glad av s club 7!

Jag älskar mina ben.

Jag älskar mina fräknar.

Jag älskar mina intressen.

Jag älskar min familj.

Jag älskar mina vänner.

Jag älskar min inredning.

Jag älskar min vilja.

Jag älskar mitt humör. Mitt glada sådana. Mitt arga med visserligen. Jag gillar att vara arg ibland. Det är ganska skönt.

Jag älskar att jag älskar så mycket. Det finns så himla mycket fint att älska.