johannahelenas

Där jag pluggar sitter det väldigt ofta en man som stör mig av någon anledning. Nu är det över. Jag stör mig inte längre. Han är alltid ensam och sitter alltid och tittar ut genom fönstret. Har ibland inga böcker han läser utan han bara sitter och låter tiden gå. Hans sätt att röra sig är obekvämt och ansträngt. En gång frågade han vad klockan var på ett annorlunda irriterande sätt. Ingen vidare utstrålning. Ingen alls. Just nu äter han en banan. Besvärat. Det är inte kul att äta själv. Han har gett mig en klump i halsen. Det är så fruktansvärt hemskt att vara ofrivilligt ensam.