johannahelenas

För några veckor sedan, i Lund, var jag och lyssnade på när Glitters VD berättade om sina framgångar. Sist bjöd han på en stor kasse fylld med svarta satinpåsar innehållandes något vi tjejer kunde ha använding av och de killar som lyssnade troget kunde ge till sina flickvänner. Stressat men med ett intalat lugn tog jag en påse. Jag lyckades ta en smutsig. Helskotta tänkte jag men försökte snabbt tänka om. En ring fick jag. Stor som den ska vara nu för tiden men aldrig en sådan jag skulle välja själv. Och definitivt inte betala 149 kr för. När säcken gått runt och vi bara är några kvar ligger det fortfarande kvar satinpåsar. Undrar om de kan innehålla något vackrare tänkte jag och rörde mig sakta men säkert närmare. Efter att ha öppnat och tittat igenom alla påsar, samtalandes med en kompis för att inte verka alltför desperat, insåg jag att inget tilltalade mig. Så jag tog tre påsar med de dyraste produkterna och gick nöjt därifrån. En fattig student hade en plan.
Det totala värdet av mina tre accessoarer var 647 kr. Om man kunde byta till sig ett tillgodokvitto skulle det göra en dag. Frågan var om dessa ens existerade i deras sortiment. Tänk om jag skulle gå dit utan att ha researchat och de skulle förstå att det bara är VDn som har tillgång till dessa smycken?! Tänk om de skulle scannat in varorna och ett högljutt larm skulle satt igång?! Idag fick jag reda på sanningen. De hade produkterna inne. Men för säkerhets skull sa jag att jag och mina systrar fått de i present, går det bra att byta? Då skulle presenterna kunna vara från VDn i allfall... Jag gick därifrån med amband, örhängen och halsband.
Synd att INGET på Glitter är snyggt. Och varför gör man butiker i svart?
Nästa grej på "fula" listan var en pocketbok jag köpte för ett år sedan. Den fick jag byta mot ett tillgodokvitto. I morgon väntar Nilson på mig. Jag ska byta Converse min syster köpt i USA. En storlek för stora.

Är det jag gör fel? Lite lite omoraliskt kanske, men inte fel. Butikerna förlorar ju inget på det. Någon annan kommer ju köpa det. Det är inte som att kopiera busskort eller skicka ett sms som ser ut som en tågbiljett...
Nej, så länge butikerna godkänner det hela efter att jag lagt alla kort på bordet utom ett så anser inte jag att jag gör fel.

Igår hade jag min sista lektion på arkitekturinstitutionen. Känns lite bättre att säga att jag läser en kurs just där än att avslöja kursens namn; Bild och rum. Kursen känns egentligen inte som en kurs, eftersom jag inte lär mig något. Eller det är faktiskt orättvist av mig att säga att jag inte lär mig något bara för att jag inte har någon litteratur. Jag har nog lärt mig en massa! Tre presentationer med kritik inför alla i klassen, workshops om tex färglära, vidga mina vyer när det kommer till kurskamrater, osv. Man lär sig alltid något. Dock behöver det inte vara på det "vanliga" sättet. På kursen läser en hel del killar. De flesta lite annorlunda. Annorlunda kanske på det sättet att de inte tar lika mycket oförskämd plats som jag är van vid. De är varken högljuda eller tar plats. De märks knappt. Men det finns en kille. Som träder fram varje gång. Eller jag ser och hör honom hela tiden. Jag kan bara inte slita mina ögon och öron från honom. Han är helt fantastiskt vacker. Jag försöker att inte titta på honom men ögonen vill inte lyda. Det är som om gravitationskraften har ändrat objekt. Om ögonen vore min kropp när jag hoppar och han vore jorden förstår ni. De vill inte stanna kvar i luften! Jag har funderat på om han tittar på mig om våra blickar möts hela tiden. Kan det stämma?
Något som får ner mig jorden ( eller får mig att stanna kvar i luften om vi ska vara konsekventa i bildligt talande ) är hans dialekt. Han talar norrländska. Jag säger inget mer.