johannahelenas

Alltid är det något med mina kursstarter. Aldrig problemfritt.

Igår var jag och hämtade min bettskena hos tandläkaren. Det är en skena för oss som vaknar upp varje dag med ångest och vetskapen om att tänderna nu blivit lite kortare och magsäcken fylld med lite mer finkornig tand. Jag gnisslar tänder. Tydligen. Eller hackar är väl mer rätt och säga. Och det passar också bra att säga då jag faktiskt gör det av två anledningar. Kylan och min "lack of" förmågan att relaxa.

Student och alternativshoppare (långsökt benämning av en person som hellre lägger pengarna på roliga saker framför nödvändiga) bestämde jag mig för att boka tid hos city dental på Drottninggatan. Där kostar en sovkamrat (den sexiga bettskenan bärs under natten, på dagen stoppar man in tungan mellan tänderna) dryga tusenlappen mindre. Och jag vill hellre ha ett par sexiga jeans för de pengarna.

Jag ska inte spy all min galla på kliniken som jag besökt en gång tidigare för att forma skenan. Bara kortfattat det som hände igår.

När jag kommer dit, fem minuter före bokad tid, anmäler jag mig och sitter ner. 25 minuter senare frågar jag vad som händer, alldeles för trevligt. Han sa att de kanske var sena men att han skulle gå och kolla. Skulle de kunna vara något annat än sena. Jag påstår att de är nonchalanta som inte meddelar mig ATT DE är sena. Efter några minuter får jag komma in. Där får jag frågan: "Har du bråttom?" Drygt.

Färdig ska jag gå och betala. Han frågar vad jag ska betala. Är inte det en fråga hans ska kunna besvara. Jag ombads sätta mig ner och invänta priset som skulle dyka upp på skärmen inom några minuter. Ingen kö. Ingen stress. Jag får åter igen gå till kassan och fråga om priset har dykt upp. Varför kontaktar inte dem mig?

Om jag vill ha bidraget på 300 kr skulle jag behöva räkna mina tänder. Jag lyfter på överläppen och visar att jag har alla tänder som jag ska ha. Alla mina mjölktänder fick en ersättare och jag har aldrig slagit ut någon. Nej så gjorde jag inte. I stället sa jag: "Skojar du?" Nej, sa han. Det gör du visst, sa jag. Nej det gör jag inte sa han och flinade. Jo det gör du, sa jag. Och så höll vi på tills jag bestämde mig för sucka högt och bita ihop ännu en gång och gå tillbaka till det rum jag legat på rygg i några minuter tidigare. Nu med en ny patient i, som förövrigt var det fulaste jag sett. Jag säger mitt ärende och ombeds sitta ner i väntrummet ytterligare 10 minuter. Tur att jag hade min bettskena att stoppa in mellan käkarna. Till slut står jag i kassan igen och får betala summan minus bidraget. Det slår mig att bidraget inte har någon funktion. Alternativkostnad har fått en konkurrent. Alternativintäkt. Den timmen jag spenderade på att vänta hade jag kunnat jobba i stället. Bidraget var inte värt något.