När man bor hemma hjälps man åt. En av mina uppgifter är att gå ut med vår hund Meja. Min största farhåga är att träffa en annan, (eller flera!) hundägare. De är så jobbiga. De ska låta hundarna hälsa, leka och slicka varandra i alla hål och kanter. Jag har bestämt mig för att vara en bitch och vända på klacken, göra en u-sväng eller bara gå förbi ifall de dyker upp i kvällsmörkret. Iklädd nattlinne, flanellbyxor och bettskena låter jag mig dras ut bland löv och kaniner. En liten barnfamilj med en stor rotweiler bestämmer sig för att gå in i min u-sväng. De respekterar inte mitt avstånd. Det gör i och för sig inte min hund heller. Hon tvärnitar. Lägger sig ner. Sjunker ner i jorden och gör sig 25 kg tyngre. Allt för att jag ska behöva läspa med min skena i munnen. Vad gör jag då irriterad och trött och villigt dissig? Jo jag ler, utan att det syns. Skrattar lite åt jobbiga Meja. Svarar på deras frågor. Sen är jag igång. Istället för att bara svara på frågor och gå vidare låter jag min mun berätta att hon heter Meja efter färgen på kryddan. Att vi har gråtit framför tvn där Marley and me har visats och att jag därför går ut med henne med kärlek. Sen kommer jag på mig själv med att vara för glad och säger trevlig kväll, på ett väldigt trevligt sätt.
